Coronaviruset är här. Eller COVID-19 om det också kallas. Från den exotiska livsmedelsmarknaden i Wuhan i Kina till Europa och resten av världen. Ja, det är på många sätt och vis en ny verklighet vi lever i. Om det bara handlar om några veckor eller en längre tid, det vet vi inte ännu.
I många europeiska länder är barnen hemma från skolan, många sitter i karantän, oavsett om de är smittade eller inte. Allt fler går omkring med munskydd och plasthandskar, de få som nu visar sig ute vill säga. Det är kö in till matvaruaffärerna, då inte mer än ett visst antal personer får samlas på ett och samma ställe inomhus. Istället står de och smittar varandra i kön utomhus.
Samtidigt som vi matas med information som ibland känns missvisande och kontraproduktiv. Och ingen verkar veta riktigt hur farlig sjukdomen är egentligen, vissa får bara lätta symptom, andra behöver respirator. Den slår hårdare mot äldre personer, det vet vi sedan tidigare, precis som alla andra influensor gör.
Exakt hur farlig den är i ett större perspektiv kan vara svårt att greppa. Och det är den här osäkerheten, myndigheternas tvekan och rädslan för att sjukvården ska bli överbelastad som gör att många blir rädda, osäkra och närmast panikslagna. Om några veckor vet vi mer, om några veckor kanske värmen kommer och bidrar till att smittan saktar av.